Jag går längsmed en mörk och regnvåt gata. I skyltfönstren jag passerar kan jag skymta min egen spegelbild. Tätt bakom mig hör jag två män som pratar med varandra på tyska. Deras steg är snabba, de går precis bakom mig.
Jag är rädd men jag går precis som vanligt.
onsdag 14 november 2012
torsdag 1 november 2012
Futurismens historia
Forecast framtid
sol och måne
allt det här!
The Delphi method of forecasting
a scientific approach
to longtime planning.
Mer än en
kalender, almanacka, universitetets namnsdagsbyrå
Systematic analysis
key future scenarios
nuclear war, attack
kackerlackor, konserver och vattenförråd.
Probability
a number of possible answers
25 %
the hippieproblem.
Leading american social scientists
Olof Helmer, Hans Morgenthau,
Edward Shils, Daniel Bell
forecasting freedom in the 1950's
or in France.
The French connection
Futuribles - terribles
futur possibilities
Tomorrow is already here (1952)
Is the future evel?
sol och måne
allt det här!
The Delphi method of forecasting
a scientific approach
to longtime planning.
Mer än en
kalender, almanacka, universitetets namnsdagsbyrå
Systematic analysis
key future scenarios
nuclear war, attack
kackerlackor, konserver och vattenförråd.
Probability
a number of possible answers
25 %
the hippieproblem.
Leading american social scientists
Olof Helmer, Hans Morgenthau,
Edward Shils, Daniel Bell
forecasting freedom in the 1950's
or in France.
The French connection
Futuribles - terribles
futur possibilities
Tomorrow is already here (1952)
Is the future evel?
onsdag 17 oktober 2012
I marginalen
Facebook har bestämt sig för
att jag sannolikt är en person
som riskerar att sitta ensam
om julafton och dricka mig
full.
Facebook vill hjälpa mig
att undgå bli en sådan person
genom att i högermarginalen
visa en annons
från nykterhetsförbundet
som uppmanar mig
att anmäla mig till
en gruppresa till Äkäslompolo
till julen.
Tänk att en liten annons
i högermarginalen
kan förebygga marginalisering.
It's scaringly accurate.
Thnx fb - i'll consider it!
I will consider
Vad gör man sedan där
i Äkäslompolo
om man inte tycker om att skida?
Tar kanske after ski i baren och blir
full men inte ensam
om julen.
Full och ännu ensammare
om julen.
att jag sannolikt är en person
som riskerar att sitta ensam
om julafton och dricka mig
full.
Facebook vill hjälpa mig
att undgå bli en sådan person
genom att i högermarginalen
visa en annons
från nykterhetsförbundet
som uppmanar mig
att anmäla mig till
en gruppresa till Äkäslompolo
till julen.
Tänk att en liten annons
i högermarginalen
kan förebygga marginalisering.
It's scaringly accurate.
Thnx fb - i'll consider it!
I will consider
Vad gör man sedan där
i Äkäslompolo
om man inte tycker om att skida?
Tar kanske after ski i baren och blir
full men inte ensam
om julen.
Full och ännu ensammare
om julen.
måndag 15 oktober 2012
Signe
Varje gång jag kommer på besök har hon glömt bort att vi känner varandra.
Hon äter mos och gröt och hon gnagar på brödbitar.
När hon blir bekymrad rynkar hon ögonbrynen.
När hon skrattar ser man att det fattas tänder.
Hon har yllebyxor och långa strumbyxor.
Hon sover med blöja om natten.
FPA-blanketter, halkskydd
och eftermiddagslur.
Det har gått två år sedan hon föddes.
Hon bor långt borta
och vi har bara setts några gånger ibland.
Tills idag har hon aldrig kommit ihåg mej
när vi träffats igen.
Idag gjorde hon det.
Hon äter mos och gröt och hon gnagar på brödbitar.
När hon blir bekymrad rynkar hon ögonbrynen.
När hon skrattar ser man att det fattas tänder.
Hon har yllebyxor och långa strumbyxor.
Hon sover med blöja om natten.
FPA-blanketter, halkskydd
och eftermiddagslur.
Det har gått två år sedan hon föddes.
Hon bor långt borta
och vi har bara setts några gånger ibland.
Tills idag har hon aldrig kommit ihåg mej
när vi träffats igen.
Idag gjorde hon det.
onsdag 12 september 2012
torsdag 29 mars 2012
söndag 25 mars 2012
Äran
Jag poserade aldrig naken för honom. För det hade han naturligtvis professionella modeller.
”Kan du tänka dig vad vi poserar som för Ekeberg?” hörde jag en gång en av hans modeller säga till herr S, konstföreningens ordförande. "Jo, fruntimmer som kliver ner i badkar och tvättar sig i ändan."
”Han är en underlig knopp”, inföll en annan, ”han ägnade fyra timmar av min posering åt att kamma mitt hår.”
Ännu en hade tvekat att klä av sig. "Ja, jag minns att jag var den förste som såg dig naken", bekräftade Ekeberg. "Men det gick inte så lätt. Du ville inte ta av dig linnet. Maria fick slita det av dig. Du var så förtjusande. Så kysk."
”Blotta tanken!” utbrast modellen. ”Att ta av sig alla kläder inför en karl!”
”Kan man säga att en konstnär är en karl?” frågade Ekeberg med en axelryckning.
”Ni är äregirig, fröken”, sa han till mig en gång. ”Ni brinner för uppgiften. För måleriet.”
”Ja”, sa jag. Det föreföll mig onödigt att förneka faktum.
”Men er strävan efter beröm är allt för stor”, sa han och spände sina ljust bleka ögon i mig. ”Er önskan att behaga publiken, att vinna massans gillande, kommer aldrig att föra er någonstans. Ni kommer aldrig att bli någon stor konstnär. Det spelar ingen roll att jag spiller min tid på att lära er, ni kommer ändå aldrig att bli en verklig konstnär.”
”Kan du tänka dig vad vi poserar som för Ekeberg?” hörde jag en gång en av hans modeller säga till herr S, konstföreningens ordförande. "Jo, fruntimmer som kliver ner i badkar och tvättar sig i ändan."
”Han är en underlig knopp”, inföll en annan, ”han ägnade fyra timmar av min posering åt att kamma mitt hår.”
Ännu en hade tvekat att klä av sig. "Ja, jag minns att jag var den förste som såg dig naken", bekräftade Ekeberg. "Men det gick inte så lätt. Du ville inte ta av dig linnet. Maria fick slita det av dig. Du var så förtjusande. Så kysk."
”Blotta tanken!” utbrast modellen. ”Att ta av sig alla kläder inför en karl!”
”Kan man säga att en konstnär är en karl?” frågade Ekeberg med en axelryckning.
”Ni är äregirig, fröken”, sa han till mig en gång. ”Ni brinner för uppgiften. För måleriet.”
”Ja”, sa jag. Det föreföll mig onödigt att förneka faktum.
”Men er strävan efter beröm är allt för stor”, sa han och spände sina ljust bleka ögon i mig. ”Er önskan att behaga publiken, att vinna massans gillande, kommer aldrig att föra er någonstans. Ni kommer aldrig att bli någon stor konstnär. Det spelar ingen roll att jag spiller min tid på att lära er, ni kommer ändå aldrig att bli en verklig konstnär.”
söndag 26 februari 2012
Om...
...jag kunde skriva ordentligt på finska skulle jag skriva en dikt om hur det är att börja morgonen med att bada bastu.
Varmt, mörkt och fuktigt - som när livet började en gång för länge sedan.
Varmt, mörkt och fuktigt - som när livet började en gång för länge sedan.
onsdag 22 februari 2012
Nyhetens behag
Jag har fått nya glasögon. De fem senaste åren har jag haft för svaga linser och gått omkring i en konstant dimma där jag knappt kunnat känna igen människor jag möter på gatan - nu kan jag plötsligt se allt. I kön till kassan i mataffären återupptäccker jag ett nöje som jag nästan hade glömt bort: att iaktta människor runt omkring mig. Som den där tjejen där bort till exempel. Hon med den senapsgual moderiktiga halsduken. Hon dricker en flaska kolsyrat vatten - jag kan se vilket märke det är.
Nouvelle: lemon and ginger. En nyhet på markanden.
Nouvelle: lemon and ginger. En nyhet på markanden.
fredag 17 februari 2012
Inspiration
- Man vet att man har det då man inte bryr sig om att hämta ett glas vatten utan doppar penseln i tekoppen istället.
måndag 13 februari 2012
Lied för ensam röst och dämpat trafikbuller
Den här texten är
tillägnad dem som
ensamma om kvällen
läser poesi
högt för sig själva.
De som lyssnar
till sin egen stämma
i tystnaden;
som läser högt
men med låg och intensiv ton,
ord som vibrerar.
Ett partitur till en lied
för ensam röst
och dämpat trafikbuller
från gatan utanför;
en text, en intonation
en stämma, en människa.
tillägnad dem som
ensamma om kvällen
läser poesi
högt för sig själva.
De som lyssnar
till sin egen stämma
i tystnaden;
som läser högt
men med låg och intensiv ton,
ord som vibrerar.
Ett partitur till en lied
för ensam röst
och dämpat trafikbuller
från gatan utanför;
en text, en intonation
en stämma, en människa.
lördag 11 februari 2012
Hemma igen
En spårvagn skramlade förbi genom natten. Natten skramlade genom mitt huvud. Vid tvåtiden gav jag upp och gick upp mitt i natten. Satt i mörkret i köket och åt en surskorpa.
På andra sidan gatan såg jag en nödutgångsskylt som lyste intensivt grön, genom ett fönster på översta våningen i huset mitt emot.
Stadigt som en stjärna i natten.
In case of emergency follow the signs to the nearest exit.
To the exit. The exit nearest to you.
Jag tuggade på surskorpan. Det krasade mellan mina tänder, skrapade mellan mina malande käkar. Ett ganska obehagligt ljud egentligen.
Jag tänkte på mitt liv som är alldeles för kort helt oberoende. Oberoende av vad som händer. Oberoende av om det blir ett förhållandevis långt liv. Oberoende av om jag lever tills jag fyller hundrafyra år. Alldeles för kort.
Surskorpan krasade mellan mina malande käkar. Jag tuggade och svalde. Öppnade kylskåpet som lyste upp mina bara fötter med sitt bleka sken. Tog en mjölkburk och drack direkt ur den. Mitt nattliv. Mitt kök.
Bear in mind that the nearest exit may also be located behind you. Follow the signs.
Jag tuggade och tänkte, medan nöutgångsstjärnan blänkte på andra sidan gatan.
På andra sidan gatan såg jag en nödutgångsskylt som lyste intensivt grön, genom ett fönster på översta våningen i huset mitt emot.
Stadigt som en stjärna i natten.
In case of emergency follow the signs to the nearest exit.
To the exit. The exit nearest to you.
Jag tuggade på surskorpan. Det krasade mellan mina tänder, skrapade mellan mina malande käkar. Ett ganska obehagligt ljud egentligen.
Jag tänkte på mitt liv som är alldeles för kort helt oberoende. Oberoende av vad som händer. Oberoende av om det blir ett förhållandevis långt liv. Oberoende av om jag lever tills jag fyller hundrafyra år. Alldeles för kort.
Surskorpan krasade mellan mina malande käkar. Jag tuggade och svalde. Öppnade kylskåpet som lyste upp mina bara fötter med sitt bleka sken. Tog en mjölkburk och drack direkt ur den. Mitt nattliv. Mitt kök.
Bear in mind that the nearest exit may also be located behind you. Follow the signs.
Jag tuggade och tänkte, medan nöutgångsstjärnan blänkte på andra sidan gatan.
fredag 10 februari 2012
Tisdag förmiddag klockan 11.15
En förmiddag i februari lyser solen in genom fönstret och avslöjar allt som är falskt och fel och fult. Jag sitter på sängen rätt upp och ner med björnen i famnen och känner mig ledsen. Ser hur värmen som strömmar ur elementet får dammet att dansa i solljuset framför fönstret. Det dammar besvikelse, spruckna tekoppar och förgänglighet. På andra sidan gatan ligger en lokal där det ofta ordnas begravningskaffen. Jag ser dem komma och gå, nästan varje dag: begravningsföljena.
Alltid svartklädda, lite insnörda och frysande i obekväma kläder av syntetmaterial. Folk har sällan kläder av bra kvalitet när de går på begravning, man hinner sällan hitta någonting bra; köper bara någonting som är svart - man ska ju inte ha kläderna många gånger.
Det tror man i alla fall. Men nästa gång någon dör letar man i alla fall fram de där samma kläderna - de obekväma och inte särskillt klädsamma som hänger längst bak i garderoben. Och nästa gång likaså. Sen slutar det med att man ändå har haft dem på sig många gånger.
På vägen till kaffet går begravningsföljen alltid sakta i grupper, med en eller två som går lite före och någon som låst bilen och kommer lite diskret halvskyndande efter de andra. Somliga tittar förstulet på de övriga och håller armarna omkring sig själva som om de fryser, andra tittar ner i marken när de går. Omkring dem vimlar barnen, lite bortkomna och bligande inför de vuxnas dämpade stämning, men mest bara barn ändå.
Jag försöker rycka upp mig, men bäddmadrassen kommer sakta på glid och jag sjunker ihop där jag sitter, dråsar sakta, sakta mot golvet med björnen i famnen. Till slut dimper jag ner, landar slappt på den röda ryamattan framför sängen - den som jag hängde ut på balkongen igår för att kölden skulle ta livet av malarna. Sitter obekvämt på min ena fot och känner mig ännu lite ledsnare.
- Jag kan inte leva så här, tänker jag. Har ju ingenting att vara ledsen över. Varför beter jag mig såhär? Jag ger mig själv en örfil på ena kinden, vänder andra kinden till, tar en örfil där också. Spärrar upp ögonen, grimaserar, ler prövande, ruskar på huvudet, ler överdrivet stort, smäller till mig själv på kinden igen. Det svider - både i handen och i fingrarna.
- Upp härifrån nu för satan, här kan du inte ligga. Jag ruskar av mig tomheten, slutar tänka på felen och ler mot falskheten.
Alltid svartklädda, lite insnörda och frysande i obekväma kläder av syntetmaterial. Folk har sällan kläder av bra kvalitet när de går på begravning, man hinner sällan hitta någonting bra; köper bara någonting som är svart - man ska ju inte ha kläderna många gånger.
Det tror man i alla fall. Men nästa gång någon dör letar man i alla fall fram de där samma kläderna - de obekväma och inte särskillt klädsamma som hänger längst bak i garderoben. Och nästa gång likaså. Sen slutar det med att man ändå har haft dem på sig många gånger.
På vägen till kaffet går begravningsföljen alltid sakta i grupper, med en eller två som går lite före och någon som låst bilen och kommer lite diskret halvskyndande efter de andra. Somliga tittar förstulet på de övriga och håller armarna omkring sig själva som om de fryser, andra tittar ner i marken när de går. Omkring dem vimlar barnen, lite bortkomna och bligande inför de vuxnas dämpade stämning, men mest bara barn ändå.
Jag försöker rycka upp mig, men bäddmadrassen kommer sakta på glid och jag sjunker ihop där jag sitter, dråsar sakta, sakta mot golvet med björnen i famnen. Till slut dimper jag ner, landar slappt på den röda ryamattan framför sängen - den som jag hängde ut på balkongen igår för att kölden skulle ta livet av malarna. Sitter obekvämt på min ena fot och känner mig ännu lite ledsnare.
- Jag kan inte leva så här, tänker jag. Har ju ingenting att vara ledsen över. Varför beter jag mig såhär? Jag ger mig själv en örfil på ena kinden, vänder andra kinden till, tar en örfil där också. Spärrar upp ögonen, grimaserar, ler prövande, ruskar på huvudet, ler överdrivet stort, smäller till mig själv på kinden igen. Det svider - både i handen och i fingrarna.
- Upp härifrån nu för satan, här kan du inte ligga. Jag ruskar av mig tomheten, slutar tänka på felen och ler mot falskheten.
torsdag 9 februari 2012
Garn från Anttila
Marjanna skickar mig tre meddelanden på facebook:
Kl. 00.20: Förlåt om jag stör, jag bara måste berätta för någon och jag kan inte hela tiden fylla Juha-Mattis inbox med mina tirader. Vi har grälat med Emmi igen. Hon säger att allt är mitt fel. Jag är så ledsen och uppriven att jag inte vet vad jag ska ta mig till mer. Jag börjar allt mer tro att jag lever med någon som inte mår så bra. Hon kommunicerar inte, surar bara. Ikväll när jag kom hem hade hon inte handlat, jag sa det kunde hon väl ha gjort. Men hon orkar inte gå ut. Och sen blev hon sur.
Kl. 00.23: Min astma blir hela tiden värre, mina lungor rosslar och jag får knappt någon luft. Luften är så torr nu när det är såhär kallt ute. Det blir inte bättre när vi skriker åt varandra.
Kl. 00:47: Jag vet inte om det var klokt, men nu har jag i alla fall lämnat in en ansökan om ny bostad. Så här kan vi inte ha det. Men jag skrev att det inte var så bråttom.
Jag svarade:
Men kära vän, så där kan ni ju inte ha det. Jag förstår att det är svårt att bryta upp och att det är bökigt med en ny flytt, men det kommer knappast att bli bättre om du inte flyttar. Du kan inte förändra henne om hon inte vill förändras.
Följande förmiddag fick jag ett sms av Marjaana:
Hoppas du mår bra. Jag/vi mår bra (igen). Jag ska få en ny inhalator för min astma. Nu går jag till Anttila för att köpa garn. Ska börja sticka igen.
Kl. 00.20: Förlåt om jag stör, jag bara måste berätta för någon och jag kan inte hela tiden fylla Juha-Mattis inbox med mina tirader. Vi har grälat med Emmi igen. Hon säger att allt är mitt fel. Jag är så ledsen och uppriven att jag inte vet vad jag ska ta mig till mer. Jag börjar allt mer tro att jag lever med någon som inte mår så bra. Hon kommunicerar inte, surar bara. Ikväll när jag kom hem hade hon inte handlat, jag sa det kunde hon väl ha gjort. Men hon orkar inte gå ut. Och sen blev hon sur.
Kl. 00.23: Min astma blir hela tiden värre, mina lungor rosslar och jag får knappt någon luft. Luften är så torr nu när det är såhär kallt ute. Det blir inte bättre när vi skriker åt varandra.
Kl. 00:47: Jag vet inte om det var klokt, men nu har jag i alla fall lämnat in en ansökan om ny bostad. Så här kan vi inte ha det. Men jag skrev att det inte var så bråttom.
Jag svarade:
Men kära vän, så där kan ni ju inte ha det. Jag förstår att det är svårt att bryta upp och att det är bökigt med en ny flytt, men det kommer knappast att bli bättre om du inte flyttar. Du kan inte förändra henne om hon inte vill förändras.
Följande förmiddag fick jag ett sms av Marjaana:
Hoppas du mår bra. Jag/vi mår bra (igen). Jag ska få en ny inhalator för min astma. Nu går jag till Anttila för att köpa garn. Ska börja sticka igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)