Äran

Jag poserade aldrig naken för honom. För det hade han naturligtvis professionella modeller.

”Kan du tänka dig vad vi poserar som för Ekeberg?” hörde jag en gång en av hans modeller säga till herr S, konstföreningens ordförande. "Jo, fruntimmer som kliver ner i badkar och tvättar sig i ändan."

”Han är en underlig knopp”, inföll en annan, ”han ägnade fyra timmar av min posering åt att kamma mitt hår.”
Ännu en hade tvekat att klä av sig. "Ja, jag minns att jag var den förste som såg dig naken", bekräftade Ekeberg. "Men det gick inte så lätt. Du ville inte ta av dig linnet. Maria fick slita det av dig. Du var så förtjusande. Så kysk."
”Blotta tanken!” utbrast modellen. ”Att ta av sig alla kläder inför en karl!”
”Kan man säga att en konstnär är en karl?” frågade Ekeberg med en axelryckning.

”Ni är äregirig, fröken”, sa han till mig en gång. ”Ni brinner för uppgiften. För måleriet.”
”Ja”, sa jag. Det föreföll mig onödigt att förneka faktum.
”Men er strävan efter beröm är allt för stor”, sa han och spände sina ljust bleka ögon i mig. ”Er önskan att behaga publiken, att vinna massans gillande, kommer aldrig att föra er någonstans. Ni kommer aldrig att bli någon stor konstnär. Det spelar ingen roll att jag spiller min tid på att lära er, ni kommer ändå aldrig att bli en verklig konstnär.”