Novembernatt

Jag går längsmed en mörk och regnvåt gata. I skyltfönstren jag passerar kan jag skymta min egen spegelbild. Tätt bakom mig hör jag två män som pratar med varandra på tyska. Deras steg är snabba, de går precis bakom mig.

Jag är rädd men jag går precis som vanligt.

Äran

Jag poserade aldrig naken för honom. För det hade han naturligtvis professionella modeller.

”Kan du tänka dig vad vi poserar som för Ekeberg?” hörde jag en gång en av hans modeller säga till herr S, konstföreningens ordförande. "Jo, fruntimmer som kliver ner i badkar och tvättar sig i ändan."

”Han är en underlig knopp”, inföll en annan, ”han ägnade fyra timmar av min posering åt att kamma mitt hår.”
Ännu en hade tvekat att klä av sig. "Ja, jag minns att jag var den förste som såg dig naken", bekräftade Ekeberg. "Men det gick inte så lätt. Du ville inte ta av dig linnet. Maria fick slita det av dig. Du var så förtjusande. Så kysk."
”Blotta tanken!” utbrast modellen. ”Att ta av sig alla kläder inför en karl!”
”Kan man säga att en konstnär är en karl?” frågade Ekeberg med en axelryckning.

”Ni är äregirig, fröken”, sa han till mig en gång. ”Ni brinner för uppgiften. För måleriet.”
”Ja”, sa jag. Det föreföll mig onödigt att förneka faktum.
”Men er strävan efter beröm är allt för stor”, sa han och spände sina ljust bleka ögon i mig. ”Er önskan att behaga publiken, att vinna massans gillande, kommer aldrig att föra er någonstans. Ni kommer aldrig att bli någon stor konstnär. Det spelar ingen roll att jag spiller min tid på att lära er, ni kommer ändå aldrig att bli en verklig konstnär.”

Om...

...jag kunde skriva ordentligt på finska skulle jag skriva en dikt om hur det är att börja morgonen med att bada bastu.

Varmt, mörkt och fuktigt - som när livet började en gång för länge sedan.

Nyhetens behag

Jag har fått nya glasögon. De fem senaste åren har jag haft för svaga linser och gått omkring i en konstant dimma där jag knappt kunnat känna igen människor jag möter på gatan - nu kan jag plötsligt se allt. I kön till kassan i mataffären återupptäccker jag ett nöje som jag nästan hade glömt bort: att iaktta människor runt omkring mig. Som den där tjejen där bort till exempel. Hon med den senapsgual moderiktiga halsduken. Hon dricker en flaska kolsyrat vatten - jag kan se vilket märke det är.

Nouvelle: lemon and ginger. En nyhet på markanden.

Tisdag förmiddag klockan 11.15

En förmiddag i februari lyser solen in genom fönstret och avslöjar allt som är falskt och fel och fult. Jag sitter på sängen rätt upp och ner med björnen i famnen och känner mig ledsen. Ser hur värmen som strömmar ur elementet får dammet att dansa i solljuset framför fönstret. Det dammar besvikelse, spruckna tekoppar och förgänglighet. På andra sidan gatan ligger en lokal där det ofta ordnas begravningskaffen. Jag ser dem komma och gå, nästan varje dag: begravningsföljena.

Alltid svartklädda, lite insnörda och frysande i obekväma kläder av syntetmaterial. Folk har sällan kläder av bra kvalitet när de går på begravning, man hinner sällan hitta någonting bra; köper bara någonting som är svart - man ska ju inte ha kläderna många gånger.

Det tror man i alla fall. Men nästa gång någon dör letar man i alla fall fram de där samma kläderna - de obekväma och inte särskillt klädsamma som hänger längst bak i garderoben. Och nästa gång likaså. Sen slutar det med att man ändå har haft dem på sig många gånger.

På vägen till kaffet går begravningsföljen alltid sakta i grupper, med en eller två som går lite före och någon som låst bilen och kommer lite diskret halvskyndande efter de andra. Somliga tittar förstulet på de övriga och håller armarna omkring sig själva som om de fryser, andra tittar ner i marken när de går. Omkring dem vimlar barnen, lite bortkomna och bligande inför de vuxnas dämpade stämning, men mest bara barn ändå.

Jag försöker rycka upp mig, men bäddmadrassen kommer sakta på glid och jag sjunker ihop där jag sitter, dråsar sakta, sakta mot golvet med björnen i famnen. Till slut dimper jag ner, landar slappt på den röda ryamattan framför sängen - den som jag hängde ut på balkongen igår för att kölden skulle ta livet av malarna. Sitter obekvämt på min ena fot och känner mig ännu lite ledsnare.

- Jag kan inte leva så här, tänker jag. Har ju ingenting att vara ledsen över. Varför beter jag mig såhär? Jag ger mig själv en örfil på ena kinden, vänder andra kinden till, tar en örfil där också. Spärrar upp ögonen, grimaserar, ler prövande, ruskar på huvudet, ler överdrivet stort, smäller till mig själv på kinden igen. Det svider - både i handen och i fingrarna.

- Upp härifrån nu för satan, här kan du inte ligga. Jag ruskar av mig tomheten, slutar tänka på felen och ler mot falskheten.

Garn från Anttila

Marjanna skickar mig tre meddelanden på facebook:

Kl. 00.20: Förlåt om jag stör, jag bara måste berätta för någon och jag kan inte hela tiden fylla Juha-Mattis inbox med mina tirader. Vi har grälat med Emmi igen. Hon säger att allt är mitt fel. Jag är så ledsen och uppriven att jag inte vet vad jag ska ta mig till mer. Jag börjar allt mer tro att jag lever med någon som inte mår så bra. Hon kommunicerar inte, surar bara. Ikväll när jag kom hem hade hon inte handlat, jag sa det kunde hon väl ha gjort. Men hon orkar inte gå ut. Och sen blev hon sur.

Kl. 00.23: Min astma blir hela tiden värre, mina lungor rosslar och jag får knappt någon luft. Luften är så torr nu när det är såhär kallt ute. Det blir inte bättre när vi skriker åt varandra.

Kl. 00:47: Jag vet inte om det var klokt, men nu har jag i alla fall lämnat in en ansökan om ny bostad. Så här kan vi inte ha det. Men jag skrev att det inte var så bråttom.

Jag svarade:

Men kära vän, så där kan ni ju inte ha det. Jag förstår att det är svårt att bryta upp och att det är bökigt med en ny flytt, men det kommer knappast att bli bättre om du inte flyttar. Du kan inte förändra henne om hon inte vill förändras.

Följande förmiddag fick jag ett sms av Marjaana:

Hoppas du mår bra. Jag/vi mår bra (igen). Jag ska få en ny inhalator för min astma. Nu går jag till Anttila för att köpa garn. Ska börja sticka igen.

På andra sidan väggen

Hon sover tungt och drömlöst i en varm grop under filten, men väcks av något. Dimmigt stirrar hon på väckarklockans svagt fosforlysande urtavla på hyllan bredvid sängen: halv fem, mitt i natten.

Genom väggen kan hon höra att grannen har gäster - de löser existentiella gåtor. Ondska och godhet - hon kan höra varje ord i debatten. I ett halvvaket tillstånd följer hon deras argument en stund innan hon glider tillbaka ner i sömnens dvala igen.

Spegeln

Han har en tvillingbror - Simon. Folk tar dem för varandra titt som tätt. Ibland är det bra - han har ett uruselt minne för namn och ansikten. Om någon säger: "Jag mötte dig på Stockmann igår, men du hälsade inte på mig" - då säger han: "Det var nog inte jag, det var min bror".

Han säger det också de gånger han har varit på Stockmann dagen före. Man vet ju aldrig. Det är bättre att inte göra folk ledsna i onödan. Simon har ju också dåligt minne för ansikten - han hälsar ändå aldrig på avlägsna bekanta.

Ibland tycker han inte alls om sin bror. Han kan vara så grymt irriterande.

Men samtidigt vet han, att han irriterar sig på själv. Varje gång han ser Simons ansikte, ser han sitt eget. Det är som att se sig själv i spegeln och tänka: "Vilken irriterande typ". Ibland tillägger han för sig själv:

"Ganska ful är han också."

Flaskpost i rymden

Tanken med den här bloggen är att skapa en virtuell skissbok och idébank med kreativa övningar av olika slag. Det är också ett försök att på något sätt komma runt min offentlighetsskräck och min publiceringsångest. Jag vill öva mig i att lägga märke till och fånga tankar och situationer som blir till bra text helt enkelt. Jag skriver om människor jag möter - ibland finns de i verkligheten, ibland sker mötet i fantasin.

Så här långt vet ingen annan om den här bloggen än jag. Det är ett hemligt rum mitt i internets myllrande offentlighet. Jag har inte postat länkar till bloggen någonstans, jag har inte berättat om den för någon och jag har inte skrivit ut mitt namn för att inte riskera att fastna i någon googlesökning. Jag skriver för mig själv och jag vill inte brottas med angst över vem som läser och vad de tänker.

Det här är bara en flaskpost ut i cyberrymdens oändliga, anonyma hav. Jag tycker om den tanken.

Mannen som ropade "käraste"

I spårvagnen den här kvällen sitter en man med sammanbitna käkar och stirrar framför sig. Ungefär en gång för varje hållplats vagnen passerar, ropar han med stark och bärande stämma:

"Rakkaani."

"Min käraste". Han ropar på det där sättet skådespelarna ropar på scenen - djupt ur lungorna med kraft. Han håller inte tillbaka som man gör när man är lite rädd - rädd för att bli uppmärksammad av andra än den man ropar till, rädd för att bli hörd, rädd för att inte få svar.

Rakkaani.

Som man ropar i skogen får man svar. Men inte här. I spårvagnen stirrar alla diskret medan de tittar åt ett annat håll och undviker ögonkontakt.

Rakkaani.

Rösten innehåller inget hopp om att bli hörd. Det är inte utropstecken som pockar på uppmärksamhet efter ordet. Det är inte ett namn han ropar, det är ett ord:

"Rakkaani."

"Hon finns inte i den här världen", tänker jag och reser mig upp från min plats, går bakåt i vagnen, sätter mig längre bort. När det inte finns en människa bakom, blir namnet bara ett begrepp. Ett ord för någonting som inte finns. En tomhet. En saknad kanske. Men kanske mest en protest. Mot allt som blev fel. Mot livet. Mot tingens jävlighet.

Rakkaani.

Så vill jag bli

Jag vill leka mer och oroa mig mindre. Jag vill vara någon som ser folk i ögonen. Jag vill vara glad och inspirerad.

Om någon säger: "Ska vi?"
Vill jag vara den som säger:

- JA!

Jag vill aldrig, aldrig någonsin snacka skit. Jag vill hålla mina löften.
Jag vill tycka om mina medmänniskor.

Nattugglans ruvande

När det är natt och man sitter och skriver. Då kan man hamna i ett underligt transliknande tillstånd som kan vara lite skrämmande men också väldigt behagligt. Det finns inga hämningar. Det finns ingen rädsla. Det är bara ord som strömmar genom mina fingrar. Det är bara jag och orden.

Ord som låter. Ord med tyngd och fjärilslätthet. Ord med rytm. Ord någonstans mellan melankoli, resignation och skapande upprymdhet. Ord som man kan tugga på.

Det är fint.

Om jag var kvinnan jag ibland önskar att jag vore

Om jag var den sortens kvinna som jag ibland önskar att jag var, skulle jag sparka på min tvättmaskin då den plötsligt en kväll säger sluurp-bonk! och stannar med en smäll och lite vatten, som läcker ut underifrån och bildar en rännil på mitt badrumsgolv.

Om jag var den sortens kvinna som jag ibland önskar att jag var, skulle jag ringa till någon.

Någon som fanns, och som det gick att ringa till.

Jag skulle inte klättra upp till översta hallskåpet och plocka ner lådan med verktyg. Jag skulle inte plocka fram tång och skruvmejsel och skruva upp avloppet.

Om jag var den sortens kvinna som jag ibland önskar att jag var skulle jag inte lyckas få igång tvättmaskinen igen.

Skriva längtan

Hur skriver man egentligen om kroppslig längtan? - det undrar jag ibland. Kanske så här?

Den här morgonen skulle hon gå till tandläkaren. Trappan upp till andra våningen var lång, dörrarna dekorerade i jugendstil. I väntrummet står en gammal tandläkarstol som ett slags litet museum. Just ett sådant museum som man inte vill hamna på just där och just då, med karies och en hel massa tandsten framför sig.

Hon glider snabbt ut ur det stora väntrummet igen och sätter sig på en skranglig stol i korridoren. Korsar benen, lägger ner det våta paraplyet på golvet, tar en tidning, bläddra lite och ser: I en alldeles tydlig uppenbarelse framför sitt inre öga – hans gängliga nakna kropp och hans ståndaktigt resta kuk.

Tidningen är bortglömd. Hon kniper ihop ena ögat och plirar framför sig. Drar efter andan och blir bara mer andfådd. Skruvar på sig, lägger handen för munnen och kväver en fnissning: ”Voj helvete också”. Drar efter andan igen, tittar upp i taket, ser sig snabbt omkring. Gråblek höstdager utanför fönstret.

Men det är kanske inte längtan?

Jag

En hurudan person är jag? Jag har inget särskilt svar att ge. Driftig och envis. En spillkråka och ett rivjärn. Jag är rädd för människor jag inte känner – livet har lärt mig att det är bäst så – men ibland är jag ännu räddare för människor jag känner.
Mitt hår är långt och rött, lite lockigt och fullständigt oregerligt. Om kraften sitter i håret så har jag nog en del. Åtminstone tycker jag om att inbilla mig det. Det ger mig styrka på något sätt.

Jag klär mig i slitna jeans och rutiga skjortor. På fötterna har jag helst kängor. Kring huvudet virar jag oftast en sådan där svart, rysk duk med granna blommor. Rosor äro röda, violer äro blå. Jag har aldrig känt mig som en kvinna – jag menar, jag är ju det till mitt biologiska kön, men jag kan inte identifiera mig med det. Kan inte uppleva att den kropp som är min, som lever och andas, som svettas, skiter och häver ur sig plumpheter och tanklösa kommentarer kan vara någonting annat än mänsklig – könlös.