Om...

...jag kunde skriva ordentligt på finska skulle jag skriva en dikt om hur det är att börja morgonen med att bada bastu.

Varmt, mörkt och fuktigt - som när livet började en gång för länge sedan.

Nyhetens behag

Jag har fått nya glasögon. De fem senaste åren har jag haft för svaga linser och gått omkring i en konstant dimma där jag knappt kunnat känna igen människor jag möter på gatan - nu kan jag plötsligt se allt. I kön till kassan i mataffären återupptäccker jag ett nöje som jag nästan hade glömt bort: att iaktta människor runt omkring mig. Som den där tjejen där bort till exempel. Hon med den senapsgual moderiktiga halsduken. Hon dricker en flaska kolsyrat vatten - jag kan se vilket märke det är.

Nouvelle: lemon and ginger. En nyhet på markanden.

Vintergröna

Inspiration

- Man vet att man har det då man inte bryr sig om att hämta ett glas vatten utan doppar penseln i tekoppen istället.

Lied för ensam röst och dämpat trafikbuller

Den här texten är
tillägnad dem som
ensamma om kvällen
läser poesi
högt för sig själva.

De som lyssnar
till sin egen stämma
i tystnaden;
som läser högt
men med låg och intensiv ton,
ord som vibrerar.

Ett partitur till en lied
för ensam röst
och dämpat trafikbuller
från gatan utanför;
en text, en intonation
en stämma, en människa.

Hemma igen

En spårvagn skramlade förbi genom natten. Natten skramlade genom mitt huvud. Vid tvåtiden gav jag upp och gick upp mitt i natten. Satt i mörkret i köket och åt en surskorpa.

På andra sidan gatan såg jag en nödutgångsskylt som lyste intensivt grön, genom ett fönster på översta våningen i huset mitt emot.
Stadigt som en stjärna i natten.
In case of emergency follow the signs to the nearest exit.
To the exit. The exit nearest to you.

Jag tuggade på surskorpan. Det krasade mellan mina tänder, skrapade mellan mina malande käkar. Ett ganska obehagligt ljud egentligen.

Jag tänkte på mitt liv som är alldeles för kort helt oberoende. Oberoende av vad som händer. Oberoende av om det blir ett förhållandevis långt liv. Oberoende av om jag lever tills jag fyller hundrafyra år. Alldeles för kort.

Surskorpan krasade mellan mina malande käkar. Jag tuggade och svalde. Öppnade kylskåpet som lyste upp mina bara fötter med sitt bleka sken. Tog en mjölkburk och drack direkt ur den. Mitt nattliv. Mitt kök.

Bear in mind that the nearest exit may also be located behind you. Follow the signs.

Jag tuggade och tänkte, medan nöutgångsstjärnan blänkte på andra sidan gatan.

Tisdag förmiddag klockan 11.15

En förmiddag i februari lyser solen in genom fönstret och avslöjar allt som är falskt och fel och fult. Jag sitter på sängen rätt upp och ner med björnen i famnen och känner mig ledsen. Ser hur värmen som strömmar ur elementet får dammet att dansa i solljuset framför fönstret. Det dammar besvikelse, spruckna tekoppar och förgänglighet. På andra sidan gatan ligger en lokal där det ofta ordnas begravningskaffen. Jag ser dem komma och gå, nästan varje dag: begravningsföljena.

Alltid svartklädda, lite insnörda och frysande i obekväma kläder av syntetmaterial. Folk har sällan kläder av bra kvalitet när de går på begravning, man hinner sällan hitta någonting bra; köper bara någonting som är svart - man ska ju inte ha kläderna många gånger.

Det tror man i alla fall. Men nästa gång någon dör letar man i alla fall fram de där samma kläderna - de obekväma och inte särskillt klädsamma som hänger längst bak i garderoben. Och nästa gång likaså. Sen slutar det med att man ändå har haft dem på sig många gånger.

På vägen till kaffet går begravningsföljen alltid sakta i grupper, med en eller två som går lite före och någon som låst bilen och kommer lite diskret halvskyndande efter de andra. Somliga tittar förstulet på de övriga och håller armarna omkring sig själva som om de fryser, andra tittar ner i marken när de går. Omkring dem vimlar barnen, lite bortkomna och bligande inför de vuxnas dämpade stämning, men mest bara barn ändå.

Jag försöker rycka upp mig, men bäddmadrassen kommer sakta på glid och jag sjunker ihop där jag sitter, dråsar sakta, sakta mot golvet med björnen i famnen. Till slut dimper jag ner, landar slappt på den röda ryamattan framför sängen - den som jag hängde ut på balkongen igår för att kölden skulle ta livet av malarna. Sitter obekvämt på min ena fot och känner mig ännu lite ledsnare.

- Jag kan inte leva så här, tänker jag. Har ju ingenting att vara ledsen över. Varför beter jag mig såhär? Jag ger mig själv en örfil på ena kinden, vänder andra kinden till, tar en örfil där också. Spärrar upp ögonen, grimaserar, ler prövande, ruskar på huvudet, ler överdrivet stort, smäller till mig själv på kinden igen. Det svider - både i handen och i fingrarna.

- Upp härifrån nu för satan, här kan du inte ligga. Jag ruskar av mig tomheten, slutar tänka på felen och ler mot falskheten.

Garn från Anttila

Marjanna skickar mig tre meddelanden på facebook:

Kl. 00.20: Förlåt om jag stör, jag bara måste berätta för någon och jag kan inte hela tiden fylla Juha-Mattis inbox med mina tirader. Vi har grälat med Emmi igen. Hon säger att allt är mitt fel. Jag är så ledsen och uppriven att jag inte vet vad jag ska ta mig till mer. Jag börjar allt mer tro att jag lever med någon som inte mår så bra. Hon kommunicerar inte, surar bara. Ikväll när jag kom hem hade hon inte handlat, jag sa det kunde hon väl ha gjort. Men hon orkar inte gå ut. Och sen blev hon sur.

Kl. 00.23: Min astma blir hela tiden värre, mina lungor rosslar och jag får knappt någon luft. Luften är så torr nu när det är såhär kallt ute. Det blir inte bättre när vi skriker åt varandra.

Kl. 00:47: Jag vet inte om det var klokt, men nu har jag i alla fall lämnat in en ansökan om ny bostad. Så här kan vi inte ha det. Men jag skrev att det inte var så bråttom.

Jag svarade:

Men kära vän, så där kan ni ju inte ha det. Jag förstår att det är svårt att bryta upp och att det är bökigt med en ny flytt, men det kommer knappast att bli bättre om du inte flyttar. Du kan inte förändra henne om hon inte vill förändras.

Följande förmiddag fick jag ett sms av Marjaana:

Hoppas du mår bra. Jag/vi mår bra (igen). Jag ska få en ny inhalator för min astma. Nu går jag till Anttila för att köpa garn. Ska börja sticka igen.

Tistel

En önskan

I en landsortstidning
måste man hålla orden rätt
en eftermiddag i januari
tystnar orden lätt.
Jag håller tand för tunga
ord för text
fast jag vill att du ska läsa
högt för mig
med låg och vibrerande röst
efter sex
men jag håller tand för tunga
ord för text
efter sex
din svett på min tunga
ord och text
när vi har haft sex.

På andra sidan väggen

Hon sover tungt och drömlöst i en varm grop under filten, men väcks av något. Dimmigt stirrar hon på väckarklockans svagt fosforlysande urtavla på hyllan bredvid sängen: halv fem, mitt i natten.

Genom väggen kan hon höra att grannen har gäster - de löser existentiella gåtor. Ondska och godhet - hon kan höra varje ord i debatten. I ett halvvaket tillstånd följer hon deras argument en stund innan hon glider tillbaka ner i sömnens dvala igen.

Sånt som låter lika

So called
so cold
so and so
so I said
so iced
So.

Un sou
ceux, ci
ce-ci
Cécile
celle-là
Cecilia.

Sentiment
centimètre
un centime.

Sentir
sourir
courir
par ici
partenaire
parterre
partout.

C'est tout!

Generationer

Kalla fötter. Yllesockor.
Stickar nya.
Yllesockor.

Grått garn.
Gammelfarmors stickor -
som två kvinnor
framför tv:n.

Ett nystan
blir
två sockor:
en länk tillbaka.

Tyst, det klirrar,
värmer redan.
Kvinnan som var hon,
kvinnan som är jag,
vad händer sedan?

Avig, rät, rät och avig.
Grått garn och kvinnofingar.
Hon visste, jag vet:
Yllesockor,
värmer i vätan.