En förmiddag i februari lyser solen in genom fönstret och avslöjar allt som är falskt och fel och fult. Jag sitter på sängen rätt upp och ner med björnen i famnen och känner mig ledsen. Ser hur värmen som strömmar ur elementet får dammet att dansa i solljuset framför fönstret. Det dammar besvikelse, spruckna tekoppar och förgänglighet. På andra sidan gatan ligger en lokal där det ofta ordnas begravningskaffen. Jag ser dem komma och gå, nästan varje dag: begravningsföljena.
Alltid svartklädda, lite insnörda och frysande i obekväma kläder av syntetmaterial. Folk har sällan kläder av bra kvalitet när de går på begravning, man hinner sällan hitta någonting bra; köper bara någonting som är svart - man ska ju inte ha kläderna många gånger.
Det tror man i alla fall. Men nästa gång någon dör letar man i alla fall fram de där samma kläderna - de obekväma och inte särskillt klädsamma som hänger längst bak i garderoben. Och nästa gång likaså. Sen slutar det med att man ändå har haft dem på sig många gånger.
På vägen till kaffet går begravningsföljen alltid sakta i grupper, med en eller två som går lite före och någon som låst bilen och kommer lite diskret halvskyndande efter de andra. Somliga tittar förstulet på de övriga och håller armarna omkring sig själva som om de fryser, andra tittar ner i marken när de går. Omkring dem vimlar barnen, lite bortkomna och bligande inför de vuxnas dämpade stämning, men mest bara barn ändå.
Jag försöker rycka upp mig, men bäddmadrassen kommer sakta på glid och jag sjunker ihop där jag sitter, dråsar sakta, sakta mot golvet med björnen i famnen. Till slut dimper jag ner, landar slappt på den röda ryamattan framför sängen - den som jag hängde ut på balkongen igår för att kölden skulle ta livet av malarna. Sitter obekvämt på min ena fot och känner mig ännu lite ledsnare.
- Jag kan inte leva så här, tänker jag. Har ju ingenting att vara ledsen över. Varför beter jag mig såhär? Jag ger mig själv en örfil på ena kinden, vänder andra kinden till, tar en örfil där också. Spärrar upp ögonen, grimaserar, ler prövande, ruskar på huvudet, ler överdrivet stort, smäller till mig själv på kinden igen. Det svider - både i handen och i fingrarna.
- Upp härifrån nu för satan, här kan du inte ligga. Jag ruskar av mig tomheten, slutar tänka på felen och ler mot falskheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar