I spårvagnen den här kvällen sitter en man med sammanbitna käkar och stirrar framför sig. Ungefär en gång för varje hållplats vagnen passerar, ropar han med stark och bärande stämma:
"Rakkaani."
"Min käraste". Han ropar på det där sättet skådespelarna ropar på scenen - djupt ur lungorna med kraft. Han håller inte tillbaka som man gör när man är lite rädd - rädd för att bli uppmärksammad av andra än den man ropar till, rädd för att bli hörd, rädd för att inte få svar.
Rakkaani.
Som man ropar i skogen får man svar. Men inte här. I spårvagnen stirrar alla diskret medan de tittar åt ett annat håll och undviker ögonkontakt.
Rakkaani.
Rösten innehåller inget hopp om att bli hörd. Det är inte utropstecken som pockar på uppmärksamhet efter ordet. Det är inte ett namn han ropar, det är ett ord:
"Rakkaani."
"Hon finns inte i den här världen", tänker jag och reser mig upp från min plats, går bakåt i vagnen, sätter mig längre bort. När det inte finns en människa bakom, blir namnet bara ett begrepp. Ett ord för någonting som inte finns. En tomhet. En saknad kanske. Men kanske mest en protest. Mot allt som blev fel. Mot livet. Mot tingens jävlighet.
Rakkaani.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar