En hurudan person är jag? Jag har inget särskilt svar att ge. Driftig och envis. En spillkråka och ett rivjärn. Jag är rädd för människor jag inte känner – livet har lärt mig att det är bäst så – men ibland är jag ännu räddare för människor jag känner.
Mitt hår är långt och rött, lite lockigt och fullständigt oregerligt. Om kraften sitter i håret så har jag nog en del. Åtminstone tycker jag om att inbilla mig det. Det ger mig styrka på något sätt.
Jag klär mig i slitna jeans och rutiga skjortor. På fötterna har jag helst kängor. Kring huvudet virar jag oftast en sådan där svart, rysk duk med granna blommor. Rosor äro röda, violer äro blå. Jag har aldrig känt mig som en kvinna – jag menar, jag är ju det till mitt biologiska kön, men jag kan inte identifiera mig med det. Kan inte uppleva att den kropp som är min, som lever och andas, som svettas, skiter och häver ur sig plumpheter och tanklösa kommentarer kan vara någonting annat än mänsklig – könlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar