Tistel

En önskan

I en landsortstidning
måste man hålla orden rätt
en eftermiddag i januari
tystnar orden lätt.
Jag håller tand för tunga
ord för text
fast jag vill att du ska läsa
högt för mig
med låg och vibrerande röst
efter sex
men jag håller tand för tunga
ord för text
efter sex
din svett på min tunga
ord och text
när vi har haft sex.

På andra sidan väggen

Hon sover tungt och drömlöst i en varm grop under filten, men väcks av något. Dimmigt stirrar hon på väckarklockans svagt fosforlysande urtavla på hyllan bredvid sängen: halv fem, mitt i natten.

Genom väggen kan hon höra att grannen har gäster - de löser existentiella gåtor. Ondska och godhet - hon kan höra varje ord i debatten. I ett halvvaket tillstånd följer hon deras argument en stund innan hon glider tillbaka ner i sömnens dvala igen.

Sånt som låter lika

So called
so cold
so and so
so I said
so iced
So.

Un sou
ceux, ci
ce-ci
Cécile
celle-là
Cecilia.

Sentiment
centimètre
un centime.

Sentir
sourir
courir
par ici
partenaire
parterre
partout.

C'est tout!

Generationer

Kalla fötter. Yllesockor.
Stickar nya.
Yllesockor.

Grått garn.
Gammelfarmors stickor -
som två kvinnor
framför tv:n.

Ett nystan
blir
två sockor:
en länk tillbaka.

Tyst, det klirrar,
värmer redan.
Kvinnan som var hon,
kvinnan som är jag,
vad händer sedan?

Avig, rät, rät och avig.
Grått garn och kvinnofingar.
Hon visste, jag vet:
Yllesockor,
värmer i vätan.

Spegeln

Han har en tvillingbror - Simon. Folk tar dem för varandra titt som tätt. Ibland är det bra - han har ett uruselt minne för namn och ansikten. Om någon säger: "Jag mötte dig på Stockmann igår, men du hälsade inte på mig" - då säger han: "Det var nog inte jag, det var min bror".

Han säger det också de gånger han har varit på Stockmann dagen före. Man vet ju aldrig. Det är bättre att inte göra folk ledsna i onödan. Simon har ju också dåligt minne för ansikten - han hälsar ändå aldrig på avlägsna bekanta.

Ibland tycker han inte alls om sin bror. Han kan vara så grymt irriterande.

Men samtidigt vet han, att han irriterar sig på själv. Varje gång han ser Simons ansikte, ser han sitt eget. Det är som att se sig själv i spegeln och tänka: "Vilken irriterande typ". Ibland tillägger han för sig själv:

"Ganska ful är han också."

Flaskpost i rymden

Tanken med den här bloggen är att skapa en virtuell skissbok och idébank med kreativa övningar av olika slag. Det är också ett försök att på något sätt komma runt min offentlighetsskräck och min publiceringsångest. Jag vill öva mig i att lägga märke till och fånga tankar och situationer som blir till bra text helt enkelt. Jag skriver om människor jag möter - ibland finns de i verkligheten, ibland sker mötet i fantasin.

Så här långt vet ingen annan om den här bloggen än jag. Det är ett hemligt rum mitt i internets myllrande offentlighet. Jag har inte postat länkar till bloggen någonstans, jag har inte berättat om den för någon och jag har inte skrivit ut mitt namn för att inte riskera att fastna i någon googlesökning. Jag skriver för mig själv och jag vill inte brottas med angst över vem som läser och vad de tänker.

Det här är bara en flaskpost ut i cyberrymdens oändliga, anonyma hav. Jag tycker om den tanken.

Aktivistens röst

Så du vill veta vem jag är? Du vill veta hur jag hamnade här?

Och kanske framför allt: Du vill veta om man kan älska en sådan som jag?

Du vill veta om du - kan älska en sådan som - jag. Du vill veta. Vad för slags man som finns inuti aktivisten.

Du vill veta hur allting började och vad jag gjort sedan dess. Då så, det må väl vara. Visst ska jag berätta. För du ska veta att de här händelserna, allt det jag varit med om, allt det jag har gjort, allt blev gjort för att berättas om. Det mesta gjordes naturligtvis under största diskretion, till och med i största hemlighet, men ingenting gjordes för att för evigt förbli okänt. Vår tanke var hela tiden att det skulle pratas om oss, att det skulle pratas om vår sak.

Om vi till en början alltså agerade i det fördolda så var det enbart för att vi själva skulle kunna leva till den dag då vi skulle kunna trycka våra memoarer och berätta om vad vi hade gjort. Det var aldrig meningen att vi skulle försvinna i tystnaden.

Valmo

Mannen som ropade "käraste"

I spårvagnen den här kvällen sitter en man med sammanbitna käkar och stirrar framför sig. Ungefär en gång för varje hållplats vagnen passerar, ropar han med stark och bärande stämma:

"Rakkaani."

"Min käraste". Han ropar på det där sättet skådespelarna ropar på scenen - djupt ur lungorna med kraft. Han håller inte tillbaka som man gör när man är lite rädd - rädd för att bli uppmärksammad av andra än den man ropar till, rädd för att bli hörd, rädd för att inte få svar.

Rakkaani.

Som man ropar i skogen får man svar. Men inte här. I spårvagnen stirrar alla diskret medan de tittar åt ett annat håll och undviker ögonkontakt.

Rakkaani.

Rösten innehåller inget hopp om att bli hörd. Det är inte utropstecken som pockar på uppmärksamhet efter ordet. Det är inte ett namn han ropar, det är ett ord:

"Rakkaani."

"Hon finns inte i den här världen", tänker jag och reser mig upp från min plats, går bakåt i vagnen, sätter mig längre bort. När det inte finns en människa bakom, blir namnet bara ett begrepp. Ett ord för någonting som inte finns. En tomhet. En saknad kanske. Men kanske mest en protest. Mot allt som blev fel. Mot livet. Mot tingens jävlighet.

Rakkaani.

Akleja

Så vill jag bli

Jag vill leka mer och oroa mig mindre. Jag vill vara någon som ser folk i ögonen. Jag vill vara glad och inspirerad.

Om någon säger: "Ska vi?"
Vill jag vara den som säger:

- JA!

Jag vill aldrig, aldrig någonsin snacka skit. Jag vill hålla mina löften.
Jag vill tycka om mina medmänniskor.

Nattugglans ruvande

När det är natt och man sitter och skriver. Då kan man hamna i ett underligt transliknande tillstånd som kan vara lite skrämmande men också väldigt behagligt. Det finns inga hämningar. Det finns ingen rädsla. Det är bara ord som strömmar genom mina fingrar. Det är bara jag och orden.

Ord som låter. Ord med tyngd och fjärilslätthet. Ord med rytm. Ord någonstans mellan melankoli, resignation och skapande upprymdhet. Ord som man kan tugga på.

Det är fint.

Presidentvalet 2012. Första omgången.

Med rösten kommer
döden, sexualiteten, våldet.

Den maktfulla stämman
upphäver
upphäver sig.

Nu är det demokrati.

Kommer stämman före skriften?
Är rösten en effekt av texten?

Mänsklig röst kan inte skapas av maskiner.
Texten är ett partitur
Som får liv av rösten.

Om jag var kvinnan jag ibland önskar att jag vore

Om jag var den sortens kvinna som jag ibland önskar att jag var, skulle jag sparka på min tvättmaskin då den plötsligt en kväll säger sluurp-bonk! och stannar med en smäll och lite vatten, som läcker ut underifrån och bildar en rännil på mitt badrumsgolv.

Om jag var den sortens kvinna som jag ibland önskar att jag var, skulle jag ringa till någon.

Någon som fanns, och som det gick att ringa till.

Jag skulle inte klättra upp till översta hallskåpet och plocka ner lådan med verktyg. Jag skulle inte plocka fram tång och skruvmejsel och skruva upp avloppet.

Om jag var den sortens kvinna som jag ibland önskar att jag var skulle jag inte lyckas få igång tvättmaskinen igen.